Kategoriarkiv: Livet

Farväl min vän

Det har nu gått lite mer än 2 veckor sedan svärfar mycket plötsligt och hastigt lämnade oss, begravningen har precis varit och livet ska nu på något sätt gå vidare och det ”nya” livet utan honom ska ta någon slags form.

Jag älskar min svärmor och kommer göra allt jag kan för att hjälpa henne i sorgen och allt praktiska som nu kommer att behöva lösas, men detta inlägg tillägnar jag min vän Kent-Åke.
Svärfar var mycket mer än en svärfar man ”fick på köpet” då jag gifte mig med hans dotter. Han var en kompis som jag delade många intressen med, vi har både stort intresse för bilar, motorcyklar och en massa annan teknik, men även mycket annat kunde vi finna nöje att prata och diskutera om.
Det som är unikt med honom är hans sätt att få människor runt omkring honom att känna sig bekväma och välkomna att bara finnas till. Han ställde aldrig krav på motprestation utan gav bara oändligt av sin tid och energi. Det har alltid varit en kravlös och en kärleksfull relation som jag tyckt om mycket, kanske därför som jag gärna spenderade tid hos honom och svärmor.
När man träffade honom på en fika kände jag mig alltid komfortabel då jag visste att vi bara kunde njuta av att träffas utan att klämma fram något att prata om, vi kunde sitta tysta med varandra utan att någon av oss blev besvärade av det, det är stort. Blev någon av oss trött så lutande man tillbaka huvudet och slumrade till, en kravlös men ändå respektfull relation.
Jag tänker ofta på de kanske bästa tillfällena tillsammans då han helt oanmält dök upp hemma hos oss, han var ensam och ute och gjorde nått ärende, då kunde han stanna till. Jag frågade aldrig honom, utan jag satt alltid på kaffebryggaren ställde fram en kopp och det som fanns i skafferiet. Det var inte fikat som var grejen det var den sköna stund vi hade sittandes vid köksbordet och pratade om mest ingenting.
Kent-Åke ringde ofta mig, det har han alltid gjort sedan jag började träffa Elin, jag kan nog minnas att jag vid 20 årsålder tyckte att det var lite konstigt att ringde utan att egentligen ha något ärende, men under åren har jag börjat uppskatta det och det gör ont när jag tänker på att han aldrig kommer ringa mig igen, och bara säga Hej, utan att ha något att säga.
Sen den dagen Kent-Åke gick bort är det något som saknas i mitt liv, när jag sluter mina ögon ser jag ett pussel framför mig, jag gissar att det är livetspussel. I det pusslet saknas det nu en bit som var Kent-Åke, och den biten går inte att ersätta utan den kommer att förbli en saknad efter honom i hela mitt liv.
Nu kommer livet gå vidare ändå och jag kommer ta med mig det ljusa minnet av honom och jag hoppas att jag kan föra hans generösa och kärleksfulla anda vidare på mina barn, familj och vänner. På det sättet känns han plötsliga bortgång inte helt förgäves.
Min dotter som är 5 år sa till mig några dagar efter hans bortgång ”Pappa, det är tråkigt att morfar dött, men det som är MEST tråkigt är att det dröjer så länge tills vi ses igen”.
Svärfar och jag delar en gemensam tro på ett liv efter döden och det ger mig en tröst att, även om nu Thea har rätt så vet jag att vi kommer att ses igen även om det kommer dröja ett tag tills dess.
Tack Kent-Åke för den tid jag fick känna dig, tack för all tid och energi du lagt på mig, tack för allt som du hjälpt mig med och tack för den kärlek du har slösat på mina barn som gett dom ett ljust minne av dig att bära med sig på sin nystartade resa att bygga och lägga livetspussel.
/Josef